Det tog mig ett tag att inse att jag mår mycket bättre nu, som singel. Min personlighet är tillbaka fast jag har mognat. I mitt förhållande så anpassad jag mig och tappade flera delar av det som var Sofia. Även om den uppfattningen inte var delad mellan oss. Men jag märkte det och mina nära vänner märkte det framförallt.
Men den värsta insikten jag fått är att jag har glömt de fina stunderna och bara minns de dåliga, det som gör att jag ångrar de senaste månaderna i mitt liv. Hemsk insikt, för jag vill inte ha det så. Jag ville minnas kärlek och glädje. Men jag minns bara bråk och min egen sorg.
Sorgen över att jag misstog mig så på vem du var och sorgen över att jag lät dig ta min person. Men också lättnad över att du gav mig tillbaka mitt hjärta.
Men jag får se framåt.
Det här lovet har varit en kanon rehabilitering för mig och jag är så lycklig igen. Jag är t.o.m. redo att satsa på skolan – något jag inte varit på över ett år. Och mina små spontana leenden är tillbaka, jag behöver inte vara rädd för att göra någon upprörd.
Träffat många underbara människor på lovet, spc en som jag inte sett på otroligt länge. Det var ett glädjeämne att få se dig igen.
Så nu ska jag sätta mig med psykologin och plugga neurotransmitters. Det är inte roligt, men det är tvunget.
Fortfarande glad över min lilla tur med Andreas igår och sen att träffa Eric (även om förkylningen stoppade utgång) så det kanske kan ge mig inspiration <3
Pussar!
